Avatar.

Första julledighetsdagen firades med julbio. Vi såg Avatar som hade premiär igårkväll. Vi tog en tidig visning för att hinna med något annat och det var bra det, för filmen var nästan tre timmar lång. För att riktigt jula till det tog vi en 3D-visning och kände oss som Tevepiraterna.

Jag försöker så långt det går att lura Erik att gå på 3D-föreställningar, glasögonen som ingår i biljetten får honom av nån anledning att se ut som Peter Sellers i Dr Strangelove och det lägger en extra nivå av underhållning till hela övningen.

Gå genast och se Avatar. Om man inte gillar handlingen så kommer man i alla fall att älska effekterna. Om man inte älskar Avatar är man lite död inuti. Den är vådligt vacker och går i ett hisnande tempo. Mysticism och ModerJord-romantik åt sidan så är det action så man nästan skiter på sig. Om manuset är tunt så hinner man inte notera det, för man har fullt upp med att besegla svindlande höjder på ryggen av en urtidsödla. CGI-renderarna har tjänat sina löner, sanna mina ord. Och vem som än fantiserat ihop landskapen. Föreställ er att någon blåst liv i alla de där New Age-planscherna som småtjejer alltid stod och bläddrade i på Åhléns på nittiotalet och blandat dem med Jurassic Park. Bara stamfolkets UV-fräknar är i sig så coola att man får lite spel.

På en planet i Jura-stadiet, fast med humanoider, lever i ett regnskogsaktigt landskap med vansinneshöga berg (inte medräknat de flytande bergen som bara trotsar den lilla gravitation som finns) ett slags katt-människo-ödlor på ungefär två och en halv gång mänsklig storlek. Om landskapet på planeten rätt uppenbart är rippat direkt från Sydamerika (stället heter förfan Pandorra) så är naturbefolkningen klädda som Masajjer, men beter sig som en hippieversion av Amerikanska indianer. De är alla uppkopplade till ett kollektivt medvetande, med ett "själaträd" som Mainframe och de lever i total samklang med sina omgivningar och varandra.

Så kul ska man ju inte ha det, så naturligtvis sitter de på den supervärdefulla mineralen "Unobtainium" (ungefär "Ouppnåelium") som en viss rovaktig art från en liten, förstörd, blågrön planet längst ute i de obetydligare delarna av galaxens ena spiralarm vill åt. Man har försökt med glaspärlor, modern medicin och skolor - men lokalbefolkningen önskar sig inget av detta. Därför är det dags för ultravåld.

En briljant forskare och antropolog (Sigourney Weaver) leder ett projekt där mänsklig DNA blandats med urbefolknings-DNA till ett slags kött-avatarer som kan styras av den person vars DNA avataren delar. Människan försänks i sömn i en kontrollpod, och avataren får liv.

Avatarernas försök att via diplomati byta till sig mineralen har nyligen brakat samman i en incident som inte förklaras närmare och avatarerna är inte längre välkomna i den by som sitter på de rikaste fyndigheterna och intill vilken en militär/kapitalist-bas har upprättats.

Vår hjälte är en marinkårssoldat som skadats och hamnat i rullstol, vars tvilling var en forskare som dött i ett vanligt rånmord. Tvillingen hade, till stor kostnad, fått en avatar framställd och var på väg att utföra sitt forskningsuppdrag (människor klarar sig ca 3 min i Pandorras atmosfär och hetta) när hans liv avslutades. Marinkårssoldaten ombeds ta över eftersom hans genom passar avataren eftersom "The Company" inte vill ha sänkt alla dessa stålars till ingen nytta. Han kan i alla fall agera livvakt till forskarna, resonerar man.

Eftersom avataren har fungerande ben löser detta elegant logistiska problem för vår rullstolsburne hjälte. När människan sover är avataren vaken, och när människan är vaken faller avataren ihop som en säck potatis.

Av en slump hamnar vår hjälte i vägen för stammens prinsessa, som tvingas rädda hans liv, efter ett misslyckat uppdrag och får en chans att se stammens liv på nära håll. Han får order att vinna stammens förtroende för att kunna föra förhandlingar, men snart inser han att basen inte är intresserad av att förhandla utan bara vill ha taktiskt information och han är tvungen att välja sida.

Trots tre timmar speltid känns det som att man hoppar över vissa stadier i hans utveckling - kanske för att man skippat det traditionella "inlärningsmontaget" där man i korta klipp ser någon greppa något över tid, vilket jag egentligen är tacksam för.

Trots den något insmickrande blandningen av Den Siste Mohikanen, Mörkrets Hjärta och Harry Potter (det är ingen hejd på vilken grym krigare vår hjälte blir så fort han får chansen) med äventyrsstapelvaror som "Vilding-prinsessa som blir kär i vår hjälte" - check - "stammens mäktigaste krigare är avundsjuk men lär sig respektera vår hjälte" - check - och "vår hjälte uppgår helt i stammens sedvänjor" - check, så är det ändå njutbart.

För varför skulle en film inte få lov att vara en äventyrscliché? Hur många tolvåringar har läst Den Siste Mohikanen idag? - För dem är det fortfarande fräscht. Och vi lite mer blasé gamlingar, vi kan alltid rigga oss med Tena - för det visuella gör att man nästan kissar på sig.

Två saker drivs hem, stenhårt. Det första är att den enes terrorist är den andres frihetskämpe. Det andra är att det är insidan som räknas. Fast inte lika övertydligt som det brukar vara från Hollywood.

För det är ingen slump att vår hjälte är rullstolsburen, men utan problem räddar dagen just för att det är hans insida som räknas. Hans kunskaper och hans hjärta. Den starka, smidiga och kapabla kropp han styr i sin avatar är bara det verktyg genom vilket han verkar. Något som tydligt visas när hjältinnan hukar över hjältens till synes livlösa avatar, men inser att det är hjältens - i hennes ögon - ynkliga lilla kropp som härbärgerar den själ hon förälskat sig i och hon oceremoniöst släpper avataren och ger sig av för att rädda den kropp i vilken hans personlighet verkligen dväljs.

Se den. Se den för guds skull på bio. I 3D. Den som väntar på dvdn kommer att sparka sig själv, för utan draködleflygningarna genom svindlande landskap går inte medicinen ner fullt så bra.

Vid lunch ringde Erik och berättade att det snöade i Maidstone.

Klockan 16:38 kallade G2 oss alla till fönstret för att konstatera att det snöade där ute.

Det är blött. Det smälter fortare än det landar. Det blir inga snögubbar. Men det snöar. Före jul.

Imorgon börjar min julledighet. Officiellt är Erik hos tandläkaren (han har rakat ihop för mycket övertid så han och hans chef kom överens om att han behövde ett ”tandläkarbesök” med kort varsel) så imorgon är han också hemma. Fast han måste tillbaka på fredag. Det behöver inte jag.

Idag kom G – vår kontorsidiot – fram till att G2 – en mycket resonabel Senioprogrammerare av det kvinnligare könet – gott kunde använda sin arbetstid till att slå in julklappen han varit ut på lunchen och handlat, åt honom.

G2 sa att det gick fortare att bara slå in den än att förklara varför hans beteende var olämpligt i fem minuter. Då hade hon redan ägnat några minuter åt att försöka dra sig undan på ett artigt vis.

Jag föreslog att hon, om han försökte något liknande igen, skulle trycka ner hans näsa i julklappen och skrika ”NEJ! DET ÄR JAG SOM ÄR ALFA!” och om det inte hjälper, kissa på hans bil.

Hon sa att hon skulle tänka på det.

Jag ligger i startgroparna för att göra tvål. Jag förbereder mig mentalt på den besvikelse jag kommer att känna när jag öppnar den vackra förpackningen från hobbyladan och hittar färre, mindre och tattigare ingredienser än jag väntat mig.

I samband med detta har jag via depecher från Sverige – i både bloggform och regelrätta snigelbrev – fått klart för mig att just i år står jultvåltillverkning tydligen på julpyssellistan. Har det varit såhär länge? Har jag missat en trend, eller har jag hakat på en alldeles ny? Jag vet inte. Jag vet bara att plötsligt skriver alla att de tänker göra tvål som del av julstöket. Latisar, som jag, har köpt tvålkit och använder kanhända extratillköpta luktagottoljor, men minst en korrespondent ska göra olivtvål med hemplockad lavendel. Överkurs för mig, men kanske till nästa år att jag gör ett försök. Här växer lavendel överallt, så steg ett är ju fixat.

När man har tillgång till varm dusch varje dag så blir förstås julbadet inte så viktigt. (Men ska det pysslas så ska det. Jag funderar på att göra en apelsin och nejlikor-tvål.)

Det kommer mig att tänka på journalisten H.L Mencken som för skojs skull ljög ihop en krönika om badkarets historia krigsvintern 1917. ”A Neglected Anniversary”. Han gjorde sanslösa påståenden om att badkaret introducerats i USA på artonhundratalet. Att läkare gjort försök att förbjuda badkarsbad såsom hälsovådligt och att en av de mindre kända presidenterna, Filmore Coopers enda minnesvärda handling var att vara den president som lät installera ett badkar i Vita Huset.

Menckens ”fakta” började strax efter dyka upp i tidningar, böcker och samtal som om de inte vore påhittade. Ingen kollade upp hans påståenden. Ingen ”avslöjade” honom. Journalister på hans egen tidning – The New Yorker – använde hans faktoider för att fylla ut tunna spalter i artiklar om Vita Huset.

När han väntat i flera decennier på att någon skulle avslöja honom gav han upp och skrev en skamsen krönika där han beskrev hur hans badkarslögner nästan omedelbart börjat leva ett eget liv utan honom. Till hans stora förvåning var det ingen som brydde sig ett enda jota om detta avslöjande. Hans lögner fortsatte dyka upp som fakta och gör faktiskt så än idag. Nu med den pålagda tyngden att ha funnits i det allmänna medvetande i ”alla tider” – dvs sen 1917. Det vet ju ”alla” att det är på ett visst sätt. Den som diskuterat med New Age-människor vet tex att om något funnits ”i tusentals år” så uppfanns det i verkligheten antagligen av Nazi-mystiker på trettitalet (att spå med runor), eller av ett välmenande Hippie-kollektiv i Arizona 1979 (totemdjur och trumresor)”.

När Mencken dog levde och frodades hans till synes oskyldiga lögner fortfarande. Två av dem är särdeles levnadskraftiga: den om Filmore Cooper och den om läkarkårens skepsis till badkar. Svagsinta människor använder gärna den sistnämnda faktoiden som exempel på läkarkårens dumhet. Förutom att man, om det varit sant, inte kan extrapolera en handfull läkare i USA på artonhundratalet till all vetenskapsbaserad medicin. Och förutom att bristerna i A inte säger ett skit om meriterna i B.

Så är det en lögn.

Många av dem vet att det är en lögn. De använder den ändå, för det är så evokativt. Det vet väl alla att det är viktigt med hygien! Dagis som i oro för nassesnuva lagt sig till med vanan att låta barnen sprita händerna efter nogsammare handtvätt upptäcker att vanliga förkylningar och snuvor minskat kraftigt under hösten. Men idén om hygien kom just på artonhundratalet, och den proponerades av just läkare. Homeopatins förespråkare däremot vägrade acceptera bakterie-teorin. Så sanningen är faktiskt precis tvärtom. Än idag finns det homeopater som vägrar acceptera den. Nej, jag skojar inte.

Så sent som 2000 använde en reklamfirma mindre kända presidenter och deras mest kända handligar för att göra reklam för ett lågprofilerat bilmärke. Mycket riktigt användes gamle Filmore med tillägget: ”Installerade det första badkaret i Vita Huset”.

Så om ni hör nåt i luften som surrar, så är det Mencken som gör ett varv till i sin grav.

Tegnér pötar vidare

Erik har varit i kontakt med Esaias Tegnér som bidrar med stycket "Häntsjukan":

De stå på höjden av sin levnads branter
De räkmackesurfande unga två
Med stöd av allmänhet och anförvanter
Klart att de trivs med livet så
Fast en dag går de bort, de sveriges tanter
Och dags det är för ändring då
Vi som konung äga att välja och vraka
Skall äntligen taga tronen tillbaka

Geijer var också en pöt.

Erik Gustaf Geijer stämmer in i hyllningskören:

Fyll Hänt i Veckan, tusende sägner
Sänd Hans Shimoda om han lever än
Okrönta huvuden, krönt ambition
Dagen sig närmar, hög är förväntan
Låg är dock åskådarens folkpension

Men hon ej klagar, slocknande elen
Ej där förfärar stundande vinter
Ty av den gåva, förlorad i mängden
Kanske en strimma ses av de tu.

Lasse Lucidor låter hälsa, via ombud:

"Skulle jag fira, då vore jag tokot!"

Goethe var en pöt.

Mårten Castenfors på Lijevalchs bad Svenska poeter skriva kärleksdikt åt Victoria och Daniel.

Det var ungefär lika begåvat som att be Jimmy Åkesson hålla tal på en Bar Mitzvah. Den korta versionen är: De vill inte.
Den långa versionen är: De vill inte och Mårten är en idiot som frågade om de ville hjälpa till att hylla sammanföradet av en fårticka som ingen röstat på med en annan fårticka som ingen röstat på. Bruno K. Öijer gick så långt som att kalla det vanhedrande. Nu är vi ju alla inte lika uppfyllda av oss själva som Brüno, så det är svårt att säga vad som är roligast. Att någon på fullt allvar tror att de kan få den självutnämnda Svenska Parnassen att rimma på kommando, eller att Brunos ego är så bräckligt att han dör om han blir ombedd att vara populistisk. Istället för att garva och tänka:”Wtf!” som jag är säker på att Kristina Lugn gjorde.

Eftersom samtliga nu levande poeter bad Mårten ta sig i röven så gjorde jag det enda möjliga i sammanhanget och kontaktade några döda.

De var tveksamma först, men lät sig övertalas eftersom de ändå hade lite tid över.

Först ut är Nils Ferlin:


Förarglighetsnasarens väska
Är högmodsfallskärmens tro
Vi svälja ej rimträlens bäska
Vi låta ej saken bero
Utan bittra och hätska
Vi glo
På prinsen från Ockelbo.