Kapitel tio. I vilket jag bryter fysikens lagar, och får plikta därför med kalla tår.

Jag är ett levande bevis på termodynamikens första lag, som säger att energi (arbete) är lika med värme. Jag behöver röra mig väldigt lite för att generera kaminartade mängder värme. Åtminstone i ”huvud, axlar”-regionen. Knäåtå är det sämre med.

Termodynamikens andra lag – den upphäver jag galant. Med fötterna.

Termodynamikens andra lag säger att värme inte av egen kraft kan gå från en svalare källa till en varmare, och det är där jag – och mina fötter – kommer in. Jag har med fötterna, elegant, kylt ner saker som är skapta enkom för att värma upp fötter. Som tofflor, sockor, skor, varmvattenflaskor, hundar och äkta makars magar.

Jag har verkligen respekt för fysikens lagar, och om det fanns något jag kunde göra åt det så skulle jag aldrig bryta mot dem. Men vi har alla vår nors att bära, som fiskhandlarn sa.

Nu är ju kyla i sig ingenting, det är bara frånvaron av värme – värme kan bara gå åt ett håll: från det varmare till det kallare. Det krävs att man använder energi (= värme) för att skapa kylan i ett kylskåp. Om man får för mamma kan man känna efter på baksidan av ett kylskåp att det är så. Kylskåpet använder värme(energi), för att kunna ”alstra” kyla. Det vettefan hur det går till. Jag tror det är nåt elektroniskt.

Men mina fötter – de besitter den fysiklagbrytande egenskapen att kunna kyla ner vadhelst som kommer i deras närhet. De liksom suger värmen ur allt omkring sig och du kan fråga mig vad de gör av värmen de stjäl, men jag har ingen aning. Det enda jag vet säkert är att de lagrar den i alla fall inte i tårna.

Detta har lustigt nog förvärrats sen vi flyttade hit. Kan vara golvdrag. Kan vara ålder och tilltagande fetma. Kan vara alltihop på en gång.

Erik, som är en stor anhängare av ”torr, varm och mätt” som basis för all mänsklig strävan förtvivlar ibland över mina fötter. Heroiskt upplåter han mage, ben, händer och egna fötter för fotvärmning, men efter att de sugit värmen totalt ur den upplåtna kroppsdelen så är det bara att konstatera. Jag, och mina fötter, vi får klara oss själva.

Nu är fötterna inte ensamma om att vara kalla, jag behöver inte frysa - eller ens känna mig kall - för att vilken tid som helst på dygnet kunna konstatera att nästipp och fingrar gott kunde användas i en kannibal-Margarita och även om fingrarna har en tendens att då och då vitna i sina försök att kalla min uppmärksamhet till ett behov av ökat blodtryck så har de inte riktigt samma förmåga som fötterna att göra en Riddar Kato på sin omgivning. På jobbet sitter jag och skriver med halvvantar på – som en statist i en Dickensproduktion - för att inte fingrarna plötsligt ska frysa fast i qwerty-grepp och lämna mig hjälplös att skriva annat än ”asdf”. (Vilket är maskinskrivningskod för ”Hjälp, mina fingrar har fryst fast!”.

Enligt BBC ska vi få en köldknäpp i present från er i Skandinavien – tack för det – och Ladbrokes har sänkt sina odds på en vit jul till fyra gånger insatsen för östra England och två gånger pengarna för Skottland. Än så länge är vi mer blöta än kalla, men man kan ju hoppas.

Håll tummarna, ni – mina vägrar böja sig.