Avatar.

Första julledighetsdagen firades med julbio. Vi såg Avatar som hade premiär igårkväll. Vi tog en tidig visning för att hinna med något annat och det var bra det, för filmen var nästan tre timmar lång. För att riktigt jula till det tog vi en 3D-visning och kände oss som Tevepiraterna.

Jag försöker så långt det går att lura Erik att gå på 3D-föreställningar, glasögonen som ingår i biljetten får honom av nån anledning att se ut som Peter Sellers i Dr Strangelove och det lägger en extra nivå av underhållning till hela övningen.

Gå genast och se Avatar. Om man inte gillar handlingen så kommer man i alla fall att älska effekterna. Om man inte älskar Avatar är man lite död inuti. Den är vådligt vacker och går i ett hisnande tempo. Mysticism och ModerJord-romantik åt sidan så är det action så man nästan skiter på sig. Om manuset är tunt så hinner man inte notera det, för man har fullt upp med att besegla svindlande höjder på ryggen av en urtidsödla. CGI-renderarna har tjänat sina löner, sanna mina ord. Och vem som än fantiserat ihop landskapen. Föreställ er att någon blåst liv i alla de där New Age-planscherna som småtjejer alltid stod och bläddrade i på Åhléns på nittiotalet och blandat dem med Jurassic Park. Bara stamfolkets UV-fräknar är i sig så coola att man får lite spel.

På en planet i Jura-stadiet, fast med humanoider, lever i ett regnskogsaktigt landskap med vansinneshöga berg (inte medräknat de flytande bergen som bara trotsar den lilla gravitation som finns) ett slags katt-människo-ödlor på ungefär två och en halv gång mänsklig storlek. Om landskapet på planeten rätt uppenbart är rippat direkt från Sydamerika (stället heter förfan Pandorra) så är naturbefolkningen klädda som Masajjer, men beter sig som en hippieversion av Amerikanska indianer. De är alla uppkopplade till ett kollektivt medvetande, med ett "själaträd" som Mainframe och de lever i total samklang med sina omgivningar och varandra.

Så kul ska man ju inte ha det, så naturligtvis sitter de på den supervärdefulla mineralen "Unobtainium" (ungefär "Ouppnåelium") som en viss rovaktig art från en liten, förstörd, blågrön planet längst ute i de obetydligare delarna av galaxens ena spiralarm vill åt. Man har försökt med glaspärlor, modern medicin och skolor - men lokalbefolkningen önskar sig inget av detta. Därför är det dags för ultravåld.

En briljant forskare och antropolog (Sigourney Weaver) leder ett projekt där mänsklig DNA blandats med urbefolknings-DNA till ett slags kött-avatarer som kan styras av den person vars DNA avataren delar. Människan försänks i sömn i en kontrollpod, och avataren får liv.

Avatarernas försök att via diplomati byta till sig mineralen har nyligen brakat samman i en incident som inte förklaras närmare och avatarerna är inte längre välkomna i den by som sitter på de rikaste fyndigheterna och intill vilken en militär/kapitalist-bas har upprättats.

Vår hjälte är en marinkårssoldat som skadats och hamnat i rullstol, vars tvilling var en forskare som dött i ett vanligt rånmord. Tvillingen hade, till stor kostnad, fått en avatar framställd och var på väg att utföra sitt forskningsuppdrag (människor klarar sig ca 3 min i Pandorras atmosfär och hetta) när hans liv avslutades. Marinkårssoldaten ombeds ta över eftersom hans genom passar avataren eftersom "The Company" inte vill ha sänkt alla dessa stålars till ingen nytta. Han kan i alla fall agera livvakt till forskarna, resonerar man.

Eftersom avataren har fungerande ben löser detta elegant logistiska problem för vår rullstolsburne hjälte. När människan sover är avataren vaken, och när människan är vaken faller avataren ihop som en säck potatis.

Av en slump hamnar vår hjälte i vägen för stammens prinsessa, som tvingas rädda hans liv, efter ett misslyckat uppdrag och får en chans att se stammens liv på nära håll. Han får order att vinna stammens förtroende för att kunna föra förhandlingar, men snart inser han att basen inte är intresserad av att förhandla utan bara vill ha taktiskt information och han är tvungen att välja sida.

Trots tre timmar speltid känns det som att man hoppar över vissa stadier i hans utveckling - kanske för att man skippat det traditionella "inlärningsmontaget" där man i korta klipp ser någon greppa något över tid, vilket jag egentligen är tacksam för.

Trots den något insmickrande blandningen av Den Siste Mohikanen, Mörkrets Hjärta och Harry Potter (det är ingen hejd på vilken grym krigare vår hjälte blir så fort han får chansen) med äventyrsstapelvaror som "Vilding-prinsessa som blir kär i vår hjälte" - check - "stammens mäktigaste krigare är avundsjuk men lär sig respektera vår hjälte" - check - och "vår hjälte uppgår helt i stammens sedvänjor" - check, så är det ändå njutbart.

För varför skulle en film inte få lov att vara en äventyrscliché? Hur många tolvåringar har läst Den Siste Mohikanen idag? - För dem är det fortfarande fräscht. Och vi lite mer blasé gamlingar, vi kan alltid rigga oss med Tena - för det visuella gör att man nästan kissar på sig.

Två saker drivs hem, stenhårt. Det första är att den enes terrorist är den andres frihetskämpe. Det andra är att det är insidan som räknas. Fast inte lika övertydligt som det brukar vara från Hollywood.

För det är ingen slump att vår hjälte är rullstolsburen, men utan problem räddar dagen just för att det är hans insida som räknas. Hans kunskaper och hans hjärta. Den starka, smidiga och kapabla kropp han styr i sin avatar är bara det verktyg genom vilket han verkar. Något som tydligt visas när hjältinnan hukar över hjältens till synes livlösa avatar, men inser att det är hjältens - i hennes ögon - ynkliga lilla kropp som härbärgerar den själ hon förälskat sig i och hon oceremoniöst släpper avataren och ger sig av för att rädda den kropp i vilken hans personlighet verkligen dväljs.

Se den. Se den för guds skull på bio. I 3D. Den som väntar på dvdn kommer att sparka sig själv, för utan draködleflygningarna genom svindlande landskap går inte medicinen ner fullt så bra.