Rumphugget.

Vissa saker går bara inte att få tag på. IKEA kan erbjuda glöggen, julmusten, pepparkakorna och gravlaxen – saker som tilltalar britterna – men som, även om de är trevliga att kunna lägga vantarna på (särskilt musten som är svår att göra själv) inte är vad den förskingrade Svensken verkligen längtar efter. Möjligen för att de är tillgängliga.

Vad som verkligen saknas mig är julskinkan, den söta senapen och julknäcke. Senap kan sötas, knäcke kan bakas själv av den händige, men skinkan...

Den som tror att kött är kött är förmodligen vegetarian. Britter och Svenskar behandlar sitt kött helt olika. Allt från styckning till beredning är helt annorlunda. Den som letat fläskfile, får leta förgäves – förmodligen har den blivit grytbitar i billighetshyllan. Detsamma med oxfilén som vissa äventyrliga slaktare ibland skär ut, men sedan genast skivar tunt och säljer plastförpackad en skiva i taget. Entrekotten sitter, tillsammans med ens vilja, på ett träd i skogen och för tjocka revbensspjäll körs inte för öppna spjäll precis. Prins Korv kan man se sig i hatten efter.

– Britterna röker inte sina korvar. Det är knappt att de korvar sina korvar. Även korvar av god kvalitet är löst stoppade, grovhackade saker i papperstunna fjälster och påminner mest om en påse köttfärs. När man steker dem rinner de sorgset ut eftersom man inte bryr sig om att knyta fjälstren mellan varje korv. Bästa sättet att tillaga Brittisk korv är att först koka hela länken tills den är genomlagad, dela de nu tillagade korvarna och stek dem för att få en stekyta. (Annars blir det grå, grå, grå, grå – det blir inte bra.)

Lägg sen ifrån dig stekpannan och ring efter Kinamat.

Genom noggrannt experimenterande har vi tagit oss allt närmare en approximering av julskinkan, men mer än en approximering blir det inte för liksom rökt mat är ett obegripligt kontinental uppfinning för ett land som var omgivet av hav och därför inte behövde forsla salt i evigheter, så är idén att sockersalta något dem fullständigt främmande. Inte heller skär de ut samma del av grisen som vi gör. En gammon joint har rätt form och kommer ibland med benet kvar, vilket är trevligt, men är å andra sidan lika rosa och salt som en skinkstek. Man glor misstänksamt på denna Eminens Gris och försöker intala sig att i mörkret är alla skinkor grå.

Bacon joint – som vi upptäckte i år – är salt så det räcker och förekommer ibland till och med rökt. Den är mycket dyrare och förekommer sällan i mer än 2.5-kilosutförande, men smaken är den bästa approximering på julskinka vi kommit fram till. Sist vi köpte en bacon joint frågade slaktaren om vi var säkra, så dyr som den var. Han förvirrades nog av att vi dessutom handlat bacon mishapes som är felskuret bacon, och kantbitarna i små billighetsförpackningar – han kunde ju inte gärna veta att vi anser dem vara det enda bacon som inte smakar kartong och att vi köper det därför. När vi sen båda klär oss som uteliggare också så drar man ju sina slutsatser, det får man förstå. När han slog ihop summan bad han till och med om ursäkt för att det blev dyrt. Som om vi inte visste vad vi handlat.

På Irland äter de julskinka, så där kan man beställa en Christmas Ham av sin slaktare – även om jag tror att guld går för lite mindre grammet just nu – men här tittar de bara medlidande på en om man frågar. Den Irländska skinkan är dessutom inte heller sockersaltad så poängen försvinner lite.

Men, med vår bacon joint är vi nästan där. Den liknar de längre, smalare, skinkor som är framskinkan i Sverige och den faller i bitar på ungefär samma sätt när man skär i den och medan den är het så skimrar fettet i regnbågsfärger precis som på en Svensk skinka. Vi är nöjda så. Vi är inte åpna. Grov Fransk Dijon med en tesked flytande honung eller sirap är nästan omöjlig att skilja från Slotts, men ströbrödet är ett kapitel för sig.

Ett kapitel för sig:

I Sverige är ströbrödet en bagarbiprodukt där oregelbundna brödrester torkats och säljs i vackra små påsar – ströbrödet här tillverkas för sig självt, har runda korn och klarorange färg – den som någon gång ätit panerad fisk från ett storkök vet vad jag talar om. Eftersom jag inte orkar rosta bröd och riva så mortlar jag ströbrödet och strösslar sen ett tjockt lager över skinkan. När det sugit sig fast i senapen blåser jag försiktigt bort överflödet. Det blir något som duger.

Sen kan jag bara säga: tack och lov för Lidl. Det trodde ni inte att någon nånsin skulle säga? Men det finns ingen annanstans som säljer rökt korv (eller korv som består av mest kött) eller rökt sidfläsk i bit, eller Stollen. Därför blir det en obligatorisk Lidlrunda till jul. Där finns till exempel ost som inte är Cheddar. Men det får stå för ett annat kapitel.