Jag ligger i startgroparna för att göra tvål. Jag förbereder mig mentalt på den besvikelse jag kommer att känna när jag öppnar den vackra förpackningen från hobbyladan och hittar färre, mindre och tattigare ingredienser än jag väntat mig.

I samband med detta har jag via depecher från Sverige – i både bloggform och regelrätta snigelbrev – fått klart för mig att just i år står jultvåltillverkning tydligen på julpyssellistan. Har det varit såhär länge? Har jag missat en trend, eller har jag hakat på en alldeles ny? Jag vet inte. Jag vet bara att plötsligt skriver alla att de tänker göra tvål som del av julstöket. Latisar, som jag, har köpt tvålkit och använder kanhända extratillköpta luktagottoljor, men minst en korrespondent ska göra olivtvål med hemplockad lavendel. Överkurs för mig, men kanske till nästa år att jag gör ett försök. Här växer lavendel överallt, så steg ett är ju fixat.

När man har tillgång till varm dusch varje dag så blir förstås julbadet inte så viktigt. (Men ska det pysslas så ska det. Jag funderar på att göra en apelsin och nejlikor-tvål.)

Det kommer mig att tänka på journalisten H.L Mencken som för skojs skull ljög ihop en krönika om badkarets historia krigsvintern 1917. ”A Neglected Anniversary”. Han gjorde sanslösa påståenden om att badkaret introducerats i USA på artonhundratalet. Att läkare gjort försök att förbjuda badkarsbad såsom hälsovådligt och att en av de mindre kända presidenterna, Filmore Coopers enda minnesvärda handling var att vara den president som lät installera ett badkar i Vita Huset.

Menckens ”fakta” började strax efter dyka upp i tidningar, böcker och samtal som om de inte vore påhittade. Ingen kollade upp hans påståenden. Ingen ”avslöjade” honom. Journalister på hans egen tidning – The New Yorker – använde hans faktoider för att fylla ut tunna spalter i artiklar om Vita Huset.

När han väntat i flera decennier på att någon skulle avslöja honom gav han upp och skrev en skamsen krönika där han beskrev hur hans badkarslögner nästan omedelbart börjat leva ett eget liv utan honom. Till hans stora förvåning var det ingen som brydde sig ett enda jota om detta avslöjande. Hans lögner fortsatte dyka upp som fakta och gör faktiskt så än idag. Nu med den pålagda tyngden att ha funnits i det allmänna medvetande i ”alla tider” – dvs sen 1917. Det vet ju ”alla” att det är på ett visst sätt. Den som diskuterat med New Age-människor vet tex att om något funnits ”i tusentals år” så uppfanns det i verkligheten antagligen av Nazi-mystiker på trettitalet (att spå med runor), eller av ett välmenande Hippie-kollektiv i Arizona 1979 (totemdjur och trumresor)”.

När Mencken dog levde och frodades hans till synes oskyldiga lögner fortfarande. Två av dem är särdeles levnadskraftiga: den om Filmore Cooper och den om läkarkårens skepsis till badkar. Svagsinta människor använder gärna den sistnämnda faktoiden som exempel på läkarkårens dumhet. Förutom att man, om det varit sant, inte kan extrapolera en handfull läkare i USA på artonhundratalet till all vetenskapsbaserad medicin. Och förutom att bristerna i A inte säger ett skit om meriterna i B.

Så är det en lögn.

Många av dem vet att det är en lögn. De använder den ändå, för det är så evokativt. Det vet väl alla att det är viktigt med hygien! Dagis som i oro för nassesnuva lagt sig till med vanan att låta barnen sprita händerna efter nogsammare handtvätt upptäcker att vanliga förkylningar och snuvor minskat kraftigt under hösten. Men idén om hygien kom just på artonhundratalet, och den proponerades av just läkare. Homeopatins förespråkare däremot vägrade acceptera bakterie-teorin. Så sanningen är faktiskt precis tvärtom. Än idag finns det homeopater som vägrar acceptera den. Nej, jag skojar inte.

Så sent som 2000 använde en reklamfirma mindre kända presidenter och deras mest kända handligar för att göra reklam för ett lågprofilerat bilmärke. Mycket riktigt användes gamle Filmore med tillägget: ”Installerade det första badkaret i Vita Huset”.

Så om ni hör nåt i luften som surrar, så är det Mencken som gör ett varv till i sin grav.