Tack vare det mirakel som är internet kommer vi att kunna se Karl Bertil Jonsson på julafton. Kalle Anka och hans vänner blir svårare eftersom SVT licenssänder det, men det tappar trots allt sin magi när man fyllt femton (läs: trettifem).
Traditioner förändras. Det kan vara svårt att acceptera ibland – för mig är det märkligt att se barnen i familjen ge allt som flyger och far i Julkalendern, glömma Kalle och sitta och hoppa av otålighet för att de vuxna försöker ägna Karl Bertil de tjugo minuter den tar. Har de ingen respekt för traditioner? Att min föräldrageneration fick teve först när de redan levt några år, och inte alls hade Kalle som tradition är petitesser. Jag är säker på att de generationer som såg sjuttiotalisterna växa upp tyckte att det var bra märkligt att ägna en hel timme på Julafton åt att se på teve istället för dansa kring granen eller spela Fillipin. (Hint: dansa kring granen kräver större utrymmen än de flesta arbetarklass och lägre medelklasshem har. Skyll på funkisen)
Själv får jag fortfarande ett kittlande ryck i magen när jag tänker på Trolltider och Gudar och Hjältar på Himlavalvet. (Jag tror faktiskt att Inga Gill och Johannes Brost ligger bakom mitt intresse för antiken och astronomi.) Det var på en annandag som jag första gången såg Ingmar Bergmans filmatisering av Trollflöjten och utvecklade en dubbelförälskelse i film och opera. (Och en fjårtiscrush på Håkan Hagegård)
Det var teve – och inte vilken teve som helst, utan jul-teve, som på många sätt gjorde mig till den jag är. Om jag växt upp efter att public service tagits ifrån tevemonopolet, och farbröder med glesa skägg och armbågslappar armbågats ut till förmån för sponsorer och marknadskrav, ja – då hade tevejulen inte varit magisk. Då hade den varit en kavalkad av Knäppa Klipp, kackiga anime-ripoffs och reservdanskar som bussar folk att slå varandra i huvet med gigantiska topz.
Men man släpper taget. Man utvecklas. Man skaffar nya traditioner – till och med nya tevetraditioner. Man vänjer sig vid att man ser ”The Great Escape” på julafton och ”Zulu” på juldagen. Att skinkan inte smakar som vanligt, och att kalkonen intagit huvudrollen. En vacker dag har man kanske lärt sig att Julafton är en dag för WoW* med vänner över hela världen.
Det är okej. Man får inte fastna i nostalgi. Nostalgi är i sig ingenting dåligt. Men den var bättre förr.
*För WoW-party, se nedan:
Traditioner förändras. Det kan vara svårt att acceptera ibland – för mig är det märkligt att se barnen i familjen ge allt som flyger och far i Julkalendern, glömma Kalle och sitta och hoppa av otålighet för att de vuxna försöker ägna Karl Bertil de tjugo minuter den tar. Har de ingen respekt för traditioner? Att min föräldrageneration fick teve först när de redan levt några år, och inte alls hade Kalle som tradition är petitesser. Jag är säker på att de generationer som såg sjuttiotalisterna växa upp tyckte att det var bra märkligt att ägna en hel timme på Julafton åt att se på teve istället för dansa kring granen eller spela Fillipin. (Hint: dansa kring granen kräver större utrymmen än de flesta arbetarklass och lägre medelklasshem har. Skyll på funkisen)
Själv får jag fortfarande ett kittlande ryck i magen när jag tänker på Trolltider och Gudar och Hjältar på Himlavalvet. (Jag tror faktiskt att Inga Gill och Johannes Brost ligger bakom mitt intresse för antiken och astronomi.) Det var på en annandag som jag första gången såg Ingmar Bergmans filmatisering av Trollflöjten och utvecklade en dubbelförälskelse i film och opera. (Och en fjårtiscrush på Håkan Hagegård)
Det var teve – och inte vilken teve som helst, utan jul-teve, som på många sätt gjorde mig till den jag är. Om jag växt upp efter att public service tagits ifrån tevemonopolet, och farbröder med glesa skägg och armbågslappar armbågats ut till förmån för sponsorer och marknadskrav, ja – då hade tevejulen inte varit magisk. Då hade den varit en kavalkad av Knäppa Klipp, kackiga anime-ripoffs och reservdanskar som bussar folk att slå varandra i huvet med gigantiska topz.
Men man släpper taget. Man utvecklas. Man skaffar nya traditioner – till och med nya tevetraditioner. Man vänjer sig vid att man ser ”The Great Escape” på julafton och ”Zulu” på juldagen. Att skinkan inte smakar som vanligt, och att kalkonen intagit huvudrollen. En vacker dag har man kanske lärt sig att Julafton är en dag för WoW* med vänner över hela världen.
Det är okej. Man får inte fastna i nostalgi. Nostalgi är i sig ingenting dåligt. Men den var bättre förr.
*För WoW-party, se nedan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar