Helga Mera!

Jag skulle vilja mynta uttrycket "Jul-Cassoulet" - summan av alla de ingredienser som utgör den enskilda julfirarens julstämning. Fransmännen använder ordet cassoulet för att beskriva en kvinnas "hela" doft (har jag hört) alltså, inte hennes kroppslukt, eller hennes schampoo, parfym, deodorant eller sköljmedel, utan den sammantagna effekten av alla dessa ingredienser. Men Fransmän är ju lite perviga sådär, men jag, jag är bara pervig på jul.

Varje person - som firar jul - har sin egen Jul-cassoulet. Dofter, ljud, bilder som tillsammans bildar julstämningen. Tas för många av detaljerna bort, blir helheten till slut tom. De flesta befästs i barndomen, men man kan skaffa sig nya som vuxen.

Julmusik är lite av extas för mig, och jag har ett särskilt gott öga till O Helga Natt. Det är något extra med den.

Det bästa är att den är så mångsidig, se själv:



Men riktigt vackert blir det förstås när barn sjunger:



Det är så nedra vackert.

Vår bild av Julen färgas av Jular vi haft, och varje person har någonstans egna små saker - och låtar - som ger Julkänsla fast de inte är tänkta för Julkonsumtion. Andra känner inte alls Julstämning när de hör dem, men för en själv räcker de första raderna för att man ska känna glöggdoften.

För mig är det tre, osannolika, låtar som trängs på stämningstoppen. Den första är Det Var på Capri Vi Mötte Varandra - förklaringen till det är enkel. I mormor och morfars lilla vardagsrum stod ett snidat syskrin på höga ben. När man öppnade locket spelade den just Det Var på Capri med små speldoseplong. Vi var noggrannt tillsagda att vara försiktiga med urverket och inte dra upp det för hårt så att det brast. Helst skulle vi inte röra den alls om vi kunde låta bli. Men på Julafton, som när vi var små alltid avfirades hos mormor Majlis och Morfar Kjelle, så fick den spelas och det fyllde de febriga evigheter (ca 40 minuter) mellan julbordet och tomten (som jag var rädd för långt efter att jag slutat tro på honom). Åsa var inte bättre hon - sista gången vi gömde oss bakom soffan istället för att öppna dörren när det bankade på var jag 15 och Åsa 17. Om inte Tomten gått i pension hade vi kanske suttit där bakom soffan förra året också. Allt under de sköra tonerna av ett urverk som klickar fram Det Var på Capri Vi Mötte Varandra.

Den andra är In the Ghetto - men inte med Elvis Presley, utan med Gazze. En bekant i Göteborg vars årliga julfest är legendarisk. Legendarisk. Blandningen av folk är allt från vanliga galningar till up anc coming inom media och teater. Kvällens höjdpunkt är alltid när en av glöggfryntlighet nästan paralyserad Gazze själv tar micken av DJen och alla blir blick tysta. Gazze kan nämligen inte sjunga. Eller jo, inte värre än folk flest, men Elvis är han ju inte. (Jo, lite värre än folk flest, men alla älskar Gazze så vi ljuger lite för oss själva) Sen sjunger han hela In the Ghetto - alla verserna - och gästerna faller in på "...in the ghettooooooo". Det är så julstämnigt att jag får Trolltiderflashbacks.

Den sista är mycket mindre spännande. Någon gång i slutet av sjuttiotalet klättrade låtar från musikalen "Evita" in på förstaplatsen på någon Svensk radiolista lagom till jul. Hos oss kläddes granen, och lagades skinkan, natten mellan 23e och julafton och jag fick lov att vara uppe så länge mamma var vaken. De sista pledgedragen drogs på alla träytor, Iitalaglasen var framtagna och avdammade och huset fylldes av skinkdoft och granen som på den tiden ännu inte ersatts av den plastgran som kom att ackompanjera de flesta av mina jular. Medan natten gled över i två minuter in på julafton, och jag nickade över en halv skinsmörgås, gick P3 fortfarande i bakgrunden. Medan resten av Sveriges Radio och TV hade uppesittarkväll, så struntade P3 blankt i sån populism, och spelade - för femte gången sedan middag - "Don't Cry for Me Argentina". Och därför är Evita del av min jul-cassoulet.