Goethe var en pöt.

Mårten Castenfors på Lijevalchs bad Svenska poeter skriva kärleksdikt åt Victoria och Daniel.

Det var ungefär lika begåvat som att be Jimmy Åkesson hålla tal på en Bar Mitzvah. Den korta versionen är: De vill inte.
Den långa versionen är: De vill inte och Mårten är en idiot som frågade om de ville hjälpa till att hylla sammanföradet av en fårticka som ingen röstat på med en annan fårticka som ingen röstat på. Bruno K. Öijer gick så långt som att kalla det vanhedrande. Nu är vi ju alla inte lika uppfyllda av oss själva som Brüno, så det är svårt att säga vad som är roligast. Att någon på fullt allvar tror att de kan få den självutnämnda Svenska Parnassen att rimma på kommando, eller att Brunos ego är så bräckligt att han dör om han blir ombedd att vara populistisk. Istället för att garva och tänka:”Wtf!” som jag är säker på att Kristina Lugn gjorde.

Eftersom samtliga nu levande poeter bad Mårten ta sig i röven så gjorde jag det enda möjliga i sammanhanget och kontaktade några döda.

De var tveksamma först, men lät sig övertalas eftersom de ändå hade lite tid över.

Först ut är Nils Ferlin:


Förarglighetsnasarens väska
Är högmodsfallskärmens tro
Vi svälja ej rimträlens bäska
Vi låta ej saken bero
Utan bittra och hätska
Vi glo
På prinsen från Ockelbo.