Avatar.

Första julledighetsdagen firades med julbio. Vi såg Avatar som hade premiär igårkväll. Vi tog en tidig visning för att hinna med något annat och det var bra det, för filmen var nästan tre timmar lång. För att riktigt jula till det tog vi en 3D-visning och kände oss som Tevepiraterna.

Jag försöker så långt det går att lura Erik att gå på 3D-föreställningar, glasögonen som ingår i biljetten får honom av nån anledning att se ut som Peter Sellers i Dr Strangelove och det lägger en extra nivå av underhållning till hela övningen.

Gå genast och se Avatar. Om man inte gillar handlingen så kommer man i alla fall att älska effekterna. Om man inte älskar Avatar är man lite död inuti. Den är vådligt vacker och går i ett hisnande tempo. Mysticism och ModerJord-romantik åt sidan så är det action så man nästan skiter på sig. Om manuset är tunt så hinner man inte notera det, för man har fullt upp med att besegla svindlande höjder på ryggen av en urtidsödla. CGI-renderarna har tjänat sina löner, sanna mina ord. Och vem som än fantiserat ihop landskapen. Föreställ er att någon blåst liv i alla de där New Age-planscherna som småtjejer alltid stod och bläddrade i på Åhléns på nittiotalet och blandat dem med Jurassic Park. Bara stamfolkets UV-fräknar är i sig så coola att man får lite spel.

På en planet i Jura-stadiet, fast med humanoider, lever i ett regnskogsaktigt landskap med vansinneshöga berg (inte medräknat de flytande bergen som bara trotsar den lilla gravitation som finns) ett slags katt-människo-ödlor på ungefär två och en halv gång mänsklig storlek. Om landskapet på planeten rätt uppenbart är rippat direkt från Sydamerika (stället heter förfan Pandorra) så är naturbefolkningen klädda som Masajjer, men beter sig som en hippieversion av Amerikanska indianer. De är alla uppkopplade till ett kollektivt medvetande, med ett "själaträd" som Mainframe och de lever i total samklang med sina omgivningar och varandra.

Så kul ska man ju inte ha det, så naturligtvis sitter de på den supervärdefulla mineralen "Unobtainium" (ungefär "Ouppnåelium") som en viss rovaktig art från en liten, förstörd, blågrön planet längst ute i de obetydligare delarna av galaxens ena spiralarm vill åt. Man har försökt med glaspärlor, modern medicin och skolor - men lokalbefolkningen önskar sig inget av detta. Därför är det dags för ultravåld.

En briljant forskare och antropolog (Sigourney Weaver) leder ett projekt där mänsklig DNA blandats med urbefolknings-DNA till ett slags kött-avatarer som kan styras av den person vars DNA avataren delar. Människan försänks i sömn i en kontrollpod, och avataren får liv.

Avatarernas försök att via diplomati byta till sig mineralen har nyligen brakat samman i en incident som inte förklaras närmare och avatarerna är inte längre välkomna i den by som sitter på de rikaste fyndigheterna och intill vilken en militär/kapitalist-bas har upprättats.

Vår hjälte är en marinkårssoldat som skadats och hamnat i rullstol, vars tvilling var en forskare som dött i ett vanligt rånmord. Tvillingen hade, till stor kostnad, fått en avatar framställd och var på väg att utföra sitt forskningsuppdrag (människor klarar sig ca 3 min i Pandorras atmosfär och hetta) när hans liv avslutades. Marinkårssoldaten ombeds ta över eftersom hans genom passar avataren eftersom "The Company" inte vill ha sänkt alla dessa stålars till ingen nytta. Han kan i alla fall agera livvakt till forskarna, resonerar man.

Eftersom avataren har fungerande ben löser detta elegant logistiska problem för vår rullstolsburne hjälte. När människan sover är avataren vaken, och när människan är vaken faller avataren ihop som en säck potatis.

Av en slump hamnar vår hjälte i vägen för stammens prinsessa, som tvingas rädda hans liv, efter ett misslyckat uppdrag och får en chans att se stammens liv på nära håll. Han får order att vinna stammens förtroende för att kunna föra förhandlingar, men snart inser han att basen inte är intresserad av att förhandla utan bara vill ha taktiskt information och han är tvungen att välja sida.

Trots tre timmar speltid känns det som att man hoppar över vissa stadier i hans utveckling - kanske för att man skippat det traditionella "inlärningsmontaget" där man i korta klipp ser någon greppa något över tid, vilket jag egentligen är tacksam för.

Trots den något insmickrande blandningen av Den Siste Mohikanen, Mörkrets Hjärta och Harry Potter (det är ingen hejd på vilken grym krigare vår hjälte blir så fort han får chansen) med äventyrsstapelvaror som "Vilding-prinsessa som blir kär i vår hjälte" - check - "stammens mäktigaste krigare är avundsjuk men lär sig respektera vår hjälte" - check - och "vår hjälte uppgår helt i stammens sedvänjor" - check, så är det ändå njutbart.

För varför skulle en film inte få lov att vara en äventyrscliché? Hur många tolvåringar har läst Den Siste Mohikanen idag? - För dem är det fortfarande fräscht. Och vi lite mer blasé gamlingar, vi kan alltid rigga oss med Tena - för det visuella gör att man nästan kissar på sig.

Två saker drivs hem, stenhårt. Det första är att den enes terrorist är den andres frihetskämpe. Det andra är att det är insidan som räknas. Fast inte lika övertydligt som det brukar vara från Hollywood.

För det är ingen slump att vår hjälte är rullstolsburen, men utan problem räddar dagen just för att det är hans insida som räknas. Hans kunskaper och hans hjärta. Den starka, smidiga och kapabla kropp han styr i sin avatar är bara det verktyg genom vilket han verkar. Något som tydligt visas när hjältinnan hukar över hjältens till synes livlösa avatar, men inser att det är hjältens - i hennes ögon - ynkliga lilla kropp som härbärgerar den själ hon förälskat sig i och hon oceremoniöst släpper avataren och ger sig av för att rädda den kropp i vilken hans personlighet verkligen dväljs.

Se den. Se den för guds skull på bio. I 3D. Den som väntar på dvdn kommer att sparka sig själv, för utan draködleflygningarna genom svindlande landskap går inte medicinen ner fullt så bra.

Vid lunch ringde Erik och berättade att det snöade i Maidstone.

Klockan 16:38 kallade G2 oss alla till fönstret för att konstatera att det snöade där ute.

Det är blött. Det smälter fortare än det landar. Det blir inga snögubbar. Men det snöar. Före jul.

Imorgon börjar min julledighet. Officiellt är Erik hos tandläkaren (han har rakat ihop för mycket övertid så han och hans chef kom överens om att han behövde ett ”tandläkarbesök” med kort varsel) så imorgon är han också hemma. Fast han måste tillbaka på fredag. Det behöver inte jag.

Idag kom G – vår kontorsidiot – fram till att G2 – en mycket resonabel Senioprogrammerare av det kvinnligare könet – gott kunde använda sin arbetstid till att slå in julklappen han varit ut på lunchen och handlat, åt honom.

G2 sa att det gick fortare att bara slå in den än att förklara varför hans beteende var olämpligt i fem minuter. Då hade hon redan ägnat några minuter åt att försöka dra sig undan på ett artigt vis.

Jag föreslog att hon, om han försökte något liknande igen, skulle trycka ner hans näsa i julklappen och skrika ”NEJ! DET ÄR JAG SOM ÄR ALFA!” och om det inte hjälper, kissa på hans bil.

Hon sa att hon skulle tänka på det.

Jag ligger i startgroparna för att göra tvål. Jag förbereder mig mentalt på den besvikelse jag kommer att känna när jag öppnar den vackra förpackningen från hobbyladan och hittar färre, mindre och tattigare ingredienser än jag väntat mig.

I samband med detta har jag via depecher från Sverige – i både bloggform och regelrätta snigelbrev – fått klart för mig att just i år står jultvåltillverkning tydligen på julpyssellistan. Har det varit såhär länge? Har jag missat en trend, eller har jag hakat på en alldeles ny? Jag vet inte. Jag vet bara att plötsligt skriver alla att de tänker göra tvål som del av julstöket. Latisar, som jag, har köpt tvålkit och använder kanhända extratillköpta luktagottoljor, men minst en korrespondent ska göra olivtvål med hemplockad lavendel. Överkurs för mig, men kanske till nästa år att jag gör ett försök. Här växer lavendel överallt, så steg ett är ju fixat.

När man har tillgång till varm dusch varje dag så blir förstås julbadet inte så viktigt. (Men ska det pysslas så ska det. Jag funderar på att göra en apelsin och nejlikor-tvål.)

Det kommer mig att tänka på journalisten H.L Mencken som för skojs skull ljög ihop en krönika om badkarets historia krigsvintern 1917. ”A Neglected Anniversary”. Han gjorde sanslösa påståenden om att badkaret introducerats i USA på artonhundratalet. Att läkare gjort försök att förbjuda badkarsbad såsom hälsovådligt och att en av de mindre kända presidenterna, Filmore Coopers enda minnesvärda handling var att vara den president som lät installera ett badkar i Vita Huset.

Menckens ”fakta” började strax efter dyka upp i tidningar, böcker och samtal som om de inte vore påhittade. Ingen kollade upp hans påståenden. Ingen ”avslöjade” honom. Journalister på hans egen tidning – The New Yorker – använde hans faktoider för att fylla ut tunna spalter i artiklar om Vita Huset.

När han väntat i flera decennier på att någon skulle avslöja honom gav han upp och skrev en skamsen krönika där han beskrev hur hans badkarslögner nästan omedelbart börjat leva ett eget liv utan honom. Till hans stora förvåning var det ingen som brydde sig ett enda jota om detta avslöjande. Hans lögner fortsatte dyka upp som fakta och gör faktiskt så än idag. Nu med den pålagda tyngden att ha funnits i det allmänna medvetande i ”alla tider” – dvs sen 1917. Det vet ju ”alla” att det är på ett visst sätt. Den som diskuterat med New Age-människor vet tex att om något funnits ”i tusentals år” så uppfanns det i verkligheten antagligen av Nazi-mystiker på trettitalet (att spå med runor), eller av ett välmenande Hippie-kollektiv i Arizona 1979 (totemdjur och trumresor)”.

När Mencken dog levde och frodades hans till synes oskyldiga lögner fortfarande. Två av dem är särdeles levnadskraftiga: den om Filmore Cooper och den om läkarkårens skepsis till badkar. Svagsinta människor använder gärna den sistnämnda faktoiden som exempel på läkarkårens dumhet. Förutom att man, om det varit sant, inte kan extrapolera en handfull läkare i USA på artonhundratalet till all vetenskapsbaserad medicin. Och förutom att bristerna i A inte säger ett skit om meriterna i B.

Så är det en lögn.

Många av dem vet att det är en lögn. De använder den ändå, för det är så evokativt. Det vet väl alla att det är viktigt med hygien! Dagis som i oro för nassesnuva lagt sig till med vanan att låta barnen sprita händerna efter nogsammare handtvätt upptäcker att vanliga förkylningar och snuvor minskat kraftigt under hösten. Men idén om hygien kom just på artonhundratalet, och den proponerades av just läkare. Homeopatins förespråkare däremot vägrade acceptera bakterie-teorin. Så sanningen är faktiskt precis tvärtom. Än idag finns det homeopater som vägrar acceptera den. Nej, jag skojar inte.

Så sent som 2000 använde en reklamfirma mindre kända presidenter och deras mest kända handligar för att göra reklam för ett lågprofilerat bilmärke. Mycket riktigt användes gamle Filmore med tillägget: ”Installerade det första badkaret i Vita Huset”.

Så om ni hör nåt i luften som surrar, så är det Mencken som gör ett varv till i sin grav.

Tegnér pötar vidare

Erik har varit i kontakt med Esaias Tegnér som bidrar med stycket "Häntsjukan":

De stå på höjden av sin levnads branter
De räkmackesurfande unga två
Med stöd av allmänhet och anförvanter
Klart att de trivs med livet så
Fast en dag går de bort, de sveriges tanter
Och dags det är för ändring då
Vi som konung äga att välja och vraka
Skall äntligen taga tronen tillbaka

Geijer var också en pöt.

Erik Gustaf Geijer stämmer in i hyllningskören:

Fyll Hänt i Veckan, tusende sägner
Sänd Hans Shimoda om han lever än
Okrönta huvuden, krönt ambition
Dagen sig närmar, hög är förväntan
Låg är dock åskådarens folkpension

Men hon ej klagar, slocknande elen
Ej där förfärar stundande vinter
Ty av den gåva, förlorad i mängden
Kanske en strimma ses av de tu.

Lasse Lucidor låter hälsa, via ombud:

"Skulle jag fira, då vore jag tokot!"

Goethe var en pöt.

Mårten Castenfors på Lijevalchs bad Svenska poeter skriva kärleksdikt åt Victoria och Daniel.

Det var ungefär lika begåvat som att be Jimmy Åkesson hålla tal på en Bar Mitzvah. Den korta versionen är: De vill inte.
Den långa versionen är: De vill inte och Mårten är en idiot som frågade om de ville hjälpa till att hylla sammanföradet av en fårticka som ingen röstat på med en annan fårticka som ingen röstat på. Bruno K. Öijer gick så långt som att kalla det vanhedrande. Nu är vi ju alla inte lika uppfyllda av oss själva som Brüno, så det är svårt att säga vad som är roligast. Att någon på fullt allvar tror att de kan få den självutnämnda Svenska Parnassen att rimma på kommando, eller att Brunos ego är så bräckligt att han dör om han blir ombedd att vara populistisk. Istället för att garva och tänka:”Wtf!” som jag är säker på att Kristina Lugn gjorde.

Eftersom samtliga nu levande poeter bad Mårten ta sig i röven så gjorde jag det enda möjliga i sammanhanget och kontaktade några döda.

De var tveksamma först, men lät sig övertalas eftersom de ändå hade lite tid över.

Först ut är Nils Ferlin:


Förarglighetsnasarens väska
Är högmodsfallskärmens tro
Vi svälja ej rimträlens bäska
Vi låta ej saken bero
Utan bittra och hätska
Vi glo
På prinsen från Ockelbo.

Kapitel tio. I vilket jag bryter fysikens lagar, och får plikta därför med kalla tår.

Jag är ett levande bevis på termodynamikens första lag, som säger att energi (arbete) är lika med värme. Jag behöver röra mig väldigt lite för att generera kaminartade mängder värme. Åtminstone i ”huvud, axlar”-regionen. Knäåtå är det sämre med.

Termodynamikens andra lag – den upphäver jag galant. Med fötterna.

Termodynamikens andra lag säger att värme inte av egen kraft kan gå från en svalare källa till en varmare, och det är där jag – och mina fötter – kommer in. Jag har med fötterna, elegant, kylt ner saker som är skapta enkom för att värma upp fötter. Som tofflor, sockor, skor, varmvattenflaskor, hundar och äkta makars magar.

Jag har verkligen respekt för fysikens lagar, och om det fanns något jag kunde göra åt det så skulle jag aldrig bryta mot dem. Men vi har alla vår nors att bära, som fiskhandlarn sa.

Nu är ju kyla i sig ingenting, det är bara frånvaron av värme – värme kan bara gå åt ett håll: från det varmare till det kallare. Det krävs att man använder energi (= värme) för att skapa kylan i ett kylskåp. Om man får för mamma kan man känna efter på baksidan av ett kylskåp att det är så. Kylskåpet använder värme(energi), för att kunna ”alstra” kyla. Det vettefan hur det går till. Jag tror det är nåt elektroniskt.

Men mina fötter – de besitter den fysiklagbrytande egenskapen att kunna kyla ner vadhelst som kommer i deras närhet. De liksom suger värmen ur allt omkring sig och du kan fråga mig vad de gör av värmen de stjäl, men jag har ingen aning. Det enda jag vet säkert är att de lagrar den i alla fall inte i tårna.

Detta har lustigt nog förvärrats sen vi flyttade hit. Kan vara golvdrag. Kan vara ålder och tilltagande fetma. Kan vara alltihop på en gång.

Erik, som är en stor anhängare av ”torr, varm och mätt” som basis för all mänsklig strävan förtvivlar ibland över mina fötter. Heroiskt upplåter han mage, ben, händer och egna fötter för fotvärmning, men efter att de sugit värmen totalt ur den upplåtna kroppsdelen så är det bara att konstatera. Jag, och mina fötter, vi får klara oss själva.

Nu är fötterna inte ensamma om att vara kalla, jag behöver inte frysa - eller ens känna mig kall - för att vilken tid som helst på dygnet kunna konstatera att nästipp och fingrar gott kunde användas i en kannibal-Margarita och även om fingrarna har en tendens att då och då vitna i sina försök att kalla min uppmärksamhet till ett behov av ökat blodtryck så har de inte riktigt samma förmåga som fötterna att göra en Riddar Kato på sin omgivning. På jobbet sitter jag och skriver med halvvantar på – som en statist i en Dickensproduktion - för att inte fingrarna plötsligt ska frysa fast i qwerty-grepp och lämna mig hjälplös att skriva annat än ”asdf”. (Vilket är maskinskrivningskod för ”Hjälp, mina fingrar har fryst fast!”.

Enligt BBC ska vi få en köldknäpp i present från er i Skandinavien – tack för det – och Ladbrokes har sänkt sina odds på en vit jul till fyra gånger insatsen för östra England och två gånger pengarna för Skottland. Än så länge är vi mer blöta än kalla, men man kan ju hoppas.

Håll tummarna, ni – mina vägrar böja sig.

Hanky Twanky

Euan McIver som The Widow Twankey från Panton Alladin. Pantons utveckling syns bäst i hur korta kjolar styckets Panto Dame har.

En brittisk jultradition som jag tycker Sverige kunde anamma är The Christmas Panto(mime). Trots namnet förekommer det inget mimande, utan det är istället ett slags korsning mellan Spex och barnteater. Samma Pantos spelas år efter år, med få nytillskott - det är vanligt att kändisar på väg utför kändisberget gör Panto på lokalteatrar, men de senaste åren har Panto blivit lite ironi-hett sådär, så plötsligt kommer kändisar som John Gielgud och Ade Edmondson (Vyvyan i The Young Ones) och vill vara med på ett hörn. Numera spelas Panto på de fina scenerna och skådisarna är inte bara före detta statister från Hem till Gården.

Panto, som den ser ut idag, har spelats åtminstone sen artonhundratalet -

Temat är hårt Disneyinspirerat även om undantag förekommer. De mest kända är Aladdin, Peter Pan, Askungen och Gåsmor. Sagor och Disneyfilmer. De innehåller alltid en Panto Dame - en man i drag som spelar en större-än-livet kvinnoroll vars dialog är en enda lång sträcka snuskig innuendo.

Panto är grällt, överdrivet och glittrigt och publiken är en integrerad del av föreställningen. Två saker som alltid händer i samtliga Pantos är att någon figur någon gång under föreställningens gång letar efter någon, som smyger bakom deras rygg. Publiken ropar: "He's right behind you!" (Han är alldeles bakom dig!) till den förvirrade figuren på scen som vänder sig om på ett sånt sätt att den som smyger på dem kan följa med runt och fortfarande befinner sig bakom ryggen. "Oh no, he's not!" ropar figuren till publiken. "Oh yes, he is!" ropar den extatiska publiken. "Oh no, he's not!" ropar figuren. "Oh yes, he is!" upprepar publiken, osv. Detta kan pågå en stund. Barn älskar det. Många teatrar finansierar hela resten av året på Panto-säsongen, och jag tror att Svenska teatrar med fördel kunde ta efter.

Det är en del av föreställningen med corpsing (att försöka lura sina medskådespelare att skratta) och diverse påhitt och skämt - skådespelarna har roligt, publiken har roligt och ingen tänker på att manuset suger.

Varsågoda, pratshowvärden Paul O'Grady bjuder varje år på Panto med kändisar. Barbara Windsor kanske känns igen från Carry On-filmerna och Coronation Street. Jo Brand är inte så känd utanför UK, men är en mycket rolig skådespelare och ståuppkomiker. Ganska mycket vår Babben Larsson, medan Paul O'Grady som gör Pinoccio är vårt svar på Lars Åke Wilhelmsson, en älskad dragshowartist som fått en karriär utan damkläder.

Varje Dag är Jul

Lite pausmusik medan jag samlar tankarna:

Tindra För Fan

Tack vare det mirakel som är internet kommer vi att kunna se Karl Bertil Jonsson på julafton. Kalle Anka och hans vänner blir svårare eftersom SVT licenssänder det, men det tappar trots allt sin magi när man fyllt femton (läs: trettifem).

Traditioner förändras. Det kan vara svårt att acceptera ibland – för mig är det märkligt att se barnen i familjen ge allt som flyger och far i Julkalendern, glömma Kalle och sitta och hoppa av otålighet för att de vuxna försöker ägna Karl Bertil de tjugo minuter den tar. Har de ingen respekt för traditioner? Att min föräldrageneration fick teve först när de redan levt några år, och inte alls hade Kalle som tradition är petitesser. Jag är säker på att de generationer som såg sjuttiotalisterna växa upp tyckte att det var bra märkligt att ägna en hel timme på Julafton åt att se på teve istället för dansa kring granen eller spela Fillipin. (Hint: dansa kring granen kräver större utrymmen än de flesta arbetarklass och lägre medelklasshem har. Skyll på funkisen)

Själv får jag fortfarande ett kittlande ryck i magen när jag tänker på Trolltider och Gudar och Hjältar på Himlavalvet. (Jag tror faktiskt att Inga Gill och Johannes Brost ligger bakom mitt intresse för antiken och astronomi.) Det var på en annandag som jag första gången såg Ingmar Bergmans filmatisering av Trollflöjten och utvecklade en dubbelförälskelse i film och opera. (Och en fjårtiscrush på Håkan Hagegård)

Det var teve – och inte vilken teve som helst, utan jul-teve, som på många sätt gjorde mig till den jag är. Om jag växt upp efter att public service tagits ifrån tevemonopolet, och farbröder med glesa skägg och armbågslappar armbågats ut till förmån för sponsorer och marknadskrav, ja – då hade tevejulen inte varit magisk. Då hade den varit en kavalkad av Knäppa Klipp, kackiga anime-ripoffs och reservdanskar som bussar folk att slå varandra i huvet med gigantiska topz.

Men man släpper taget. Man utvecklas. Man skaffar nya traditioner – till och med nya tevetraditioner. Man vänjer sig vid att man ser ”The Great Escape” på julafton och ”Zulu” på juldagen. Att skinkan inte smakar som vanligt, och att kalkonen intagit huvudrollen. En vacker dag har man kanske lärt sig att Julafton är en dag för WoW* med vänner över hela världen.

Det är okej. Man får inte fastna i nostalgi. Nostalgi är i sig ingenting dåligt. Men den var bättre förr.


*För WoW-party, se nedan:

Pauspyssel för andre advent.

Idag har vi varit lata och tittat på film hela dan. Det blev inte mycket gjort alls, och kottstjälandet lyste med sin frånvaro. Det är inte utan att jag saknar att ha en hel barrskog bakom knuten, att samla pysselverktyg från.

Latmanspyssel därför, ett interaktivt pepparkakshus att dekorera:

Bara dra och släpp karamellerna där du tycker de ska vara.

Idag är det för övrigt Sinterklaas dag, så Holländska barn får sina julklappar idag. Sinterklaas har inte renar som Tomten, inga nissar som Santa Clause och ingen Tomtemor som Juoloupokki.






















Laglig i Lågland

Däremot har han en otroligt icke-pc springpojke vid namn Zwaart Piet - jäpp, du gissade det: Svarte Petter. En svart liten pojke som avbildas på ett sätt som vore olagligt här. Men inte i Holland. Men det är nu en gång inte så mycket som är olagligt i Holland. Som vi just konstaterade här hemma: världens tråkigaste polisserie skulle ha varit "Amsterdam Vice". Allt som en Vice Squad polisar är ju lagligt där.
































Kumpaner från Amsterdam - Amsterdam Vice Squad: "Vad har du i påsen, gubbe?"

Lättad av Letter. Eller: till filens lov.

Precis som jag haft en gnällkavalkad över saker som inte går att få tag i så visar sig fördelarna med att bo i en underpriviligierad del av UK: vi är inte de enda invandrarna. Det finns en stor grupp Polska och Baltiska invandrare tillsammans med oss försvinnande få – men inte ensamma – Svenskar. Vet ni vad det bästa med Polacker och Letter är?

De delar i mångt och mycket matkultur med Sverige. Plötsligt, rakt ur det blå, slog en liten butik med blandade Östeuropeiska matvaror upp portarna inne i centrum, och det första vi springer på där inne är rödbetssallad – den är avsmakad och domen är inne: den smakar precis som Svensk och kommer att ackompanjera köttbullarna gudomligt till jul. Men, Gloria, Gloria, In Excelsis Deo, vad de dessutom säljer är...

Fil.

Eller, Kefir för att vara petig, men petig är man ju inte när man tvingats äta magsur yoghurt för tvåtusen spänn grammet från hälsokosthyllan och plötsligt står öga mot öga med en literförpackning standardfet Kefir som är syrad på RÄTT sätt. Som kittlar på tungan och har en smygande sötma under det syrliga. Som är syrlig och inte SUR som all jävla skityoghurt är i det här landet. All yoghurt, inklusive den svindyra Grekiska från lyxhyllan på Waitrose smakar som att någon tappat en burk askorbinsyra i den och tänkt: ”Äh, det märks inte”. Själv har jag länge förfäktat åsikten: ”Varför äta yoghurt när det är gratis att slicka på batterier?” Och jag GILLAR sura smaker. Jag häller citron på allt och har då och då hänfallit åt att dricka gurkspad när gurkan var slut. Jag är som lyckligast när ansiktet är hopdraget i ett moffaJinko-grin och tårna kryllar sig av syra. Men yoghurt, det är bara för jävla surt. Och det är surt på fel sätt. Och hälsomuppar älskar det – och redan där har ni tappat mig.

Men fil – det är grejer det. Filen är len. Filen är mild. Filen lägger sig i magen som ett skyddande omslag. Filen kan drickas eller skedas beroende på vad man har tid med.

Till alla Polacker och diverse Balter som flyttat till England: Tack! Tack för att ni kom, och tog kefiren med er. Och surdegsbrödet. Och saltgurkan (Britter lägger bara in sur gurka)

Tack, tack, tack! Spasiba, otchen spasiba!

Rumphugget.

Vissa saker går bara inte att få tag på. IKEA kan erbjuda glöggen, julmusten, pepparkakorna och gravlaxen – saker som tilltalar britterna – men som, även om de är trevliga att kunna lägga vantarna på (särskilt musten som är svår att göra själv) inte är vad den förskingrade Svensken verkligen längtar efter. Möjligen för att de är tillgängliga.

Vad som verkligen saknas mig är julskinkan, den söta senapen och julknäcke. Senap kan sötas, knäcke kan bakas själv av den händige, men skinkan...

Den som tror att kött är kött är förmodligen vegetarian. Britter och Svenskar behandlar sitt kött helt olika. Allt från styckning till beredning är helt annorlunda. Den som letat fläskfile, får leta förgäves – förmodligen har den blivit grytbitar i billighetshyllan. Detsamma med oxfilén som vissa äventyrliga slaktare ibland skär ut, men sedan genast skivar tunt och säljer plastförpackad en skiva i taget. Entrekotten sitter, tillsammans med ens vilja, på ett träd i skogen och för tjocka revbensspjäll körs inte för öppna spjäll precis. Prins Korv kan man se sig i hatten efter.

– Britterna röker inte sina korvar. Det är knappt att de korvar sina korvar. Även korvar av god kvalitet är löst stoppade, grovhackade saker i papperstunna fjälster och påminner mest om en påse köttfärs. När man steker dem rinner de sorgset ut eftersom man inte bryr sig om att knyta fjälstren mellan varje korv. Bästa sättet att tillaga Brittisk korv är att först koka hela länken tills den är genomlagad, dela de nu tillagade korvarna och stek dem för att få en stekyta. (Annars blir det grå, grå, grå, grå – det blir inte bra.)

Lägg sen ifrån dig stekpannan och ring efter Kinamat.

Genom noggrannt experimenterande har vi tagit oss allt närmare en approximering av julskinkan, men mer än en approximering blir det inte för liksom rökt mat är ett obegripligt kontinental uppfinning för ett land som var omgivet av hav och därför inte behövde forsla salt i evigheter, så är idén att sockersalta något dem fullständigt främmande. Inte heller skär de ut samma del av grisen som vi gör. En gammon joint har rätt form och kommer ibland med benet kvar, vilket är trevligt, men är å andra sidan lika rosa och salt som en skinkstek. Man glor misstänksamt på denna Eminens Gris och försöker intala sig att i mörkret är alla skinkor grå.

Bacon joint – som vi upptäckte i år – är salt så det räcker och förekommer ibland till och med rökt. Den är mycket dyrare och förekommer sällan i mer än 2.5-kilosutförande, men smaken är den bästa approximering på julskinka vi kommit fram till. Sist vi köpte en bacon joint frågade slaktaren om vi var säkra, så dyr som den var. Han förvirrades nog av att vi dessutom handlat bacon mishapes som är felskuret bacon, och kantbitarna i små billighetsförpackningar – han kunde ju inte gärna veta att vi anser dem vara det enda bacon som inte smakar kartong och att vi köper det därför. När vi sen båda klär oss som uteliggare också så drar man ju sina slutsatser, det får man förstå. När han slog ihop summan bad han till och med om ursäkt för att det blev dyrt. Som om vi inte visste vad vi handlat.

På Irland äter de julskinka, så där kan man beställa en Christmas Ham av sin slaktare – även om jag tror att guld går för lite mindre grammet just nu – men här tittar de bara medlidande på en om man frågar. Den Irländska skinkan är dessutom inte heller sockersaltad så poängen försvinner lite.

Men, med vår bacon joint är vi nästan där. Den liknar de längre, smalare, skinkor som är framskinkan i Sverige och den faller i bitar på ungefär samma sätt när man skär i den och medan den är het så skimrar fettet i regnbågsfärger precis som på en Svensk skinka. Vi är nöjda så. Vi är inte åpna. Grov Fransk Dijon med en tesked flytande honung eller sirap är nästan omöjlig att skilja från Slotts, men ströbrödet är ett kapitel för sig.

Ett kapitel för sig:

I Sverige är ströbrödet en bagarbiprodukt där oregelbundna brödrester torkats och säljs i vackra små påsar – ströbrödet här tillverkas för sig självt, har runda korn och klarorange färg – den som någon gång ätit panerad fisk från ett storkök vet vad jag talar om. Eftersom jag inte orkar rosta bröd och riva så mortlar jag ströbrödet och strösslar sen ett tjockt lager över skinkan. När det sugit sig fast i senapen blåser jag försiktigt bort överflödet. Det blir något som duger.

Sen kan jag bara säga: tack och lov för Lidl. Det trodde ni inte att någon nånsin skulle säga? Men det finns ingen annanstans som säljer rökt korv (eller korv som består av mest kött) eller rökt sidfläsk i bit, eller Stollen. Därför blir det en obligatorisk Lidlrunda till jul. Där finns till exempel ost som inte är Cheddar. Men det får stå för ett annat kapitel.

Julrecensioner, del 1: Frukt.

Stort fruktfat är en del av julen. För att göra det enklare har jag recenserat frukt nedan. Frukten har fått betyg utifrån tre skalor: Fruktens Smak, dess Julighet och hur bekväm den är att äta. Skalan går från ett till fem tomtebloss.



Apelsin:
Apelsinen är inte så mycket en frukt som ett tortyrredskap för dagisfröknar. Den smakar någorlunda gott och har en hög julfaktor, men den som stått i fyra minus och skalat och klyftat fyrtifem apelsiner närmar sig den ändå med viss skepsis.

Det är egentligen en skitfrukt som kostar mycket mer ansträngning än den smakar. Men man ser rolig ut när man biter ihop om den. Har man tråkigt en dag är det bara att äta apelsin framför spegeln – stor underhållning i ens eget ansikte medan man biter ihop om den och sen har man att göra i timmar med att förgäves försöka få bort apelsinoljan och den sockriga saften från fingrarna. Är du utomhus är det ännu roligare(tvärtomspråket). Försök att få bort apelsinen från händerna med hushållspapper resulterar i apelsiniga, och pappriga, händer. Man ser ut som att man försökt raka händerna med en slö hyvel, något som understryks av hur röda de börjar bli. Släpp apelsinen. Ge ungen en banan eller ta pulkan och gå in.

* Smak – två komma fem tomtebloss.
* Julighet – fem tomtebloss
* Bekvämlighet – 0 tomtebloss.
* Extrapoäng: tre extra tomtebloss för att man kan pula nejlikor i dem och vara pysslig.

Äpple:
Äpplet är den estetiska och moraliska vinnaren i kategorin julighet. Det är snyggt förpackat och ganska enkelt att äta för den som inte känner behov av att skala. Nackdelen är att tandköttet kryllar sig och börjar klia när man biter i det. Men man kan leva ut sina konstnärliga behov på äpplet. Du behöver detta: Ett barn ca 4 – 8 år gammalt, en röd stickeluva, ett rött förkläde, två äpplen, två bitar rött bomullsband(ca 30cm). Stoppa i barnet i förklädet och luvan och knyt fast äpplena i bomullsbanden. Muta/hota barnet att stå stilla med äpplebanden utsträckta. Du är nu Carl Larsson.

* Smak: två tomtebloss
* Julighet: åtta av fem tomtebloss
* Bekvämlighet: 3 tomtebloss

Bananen:
Bananen har en stor nackdel. Nästan ingen kan äta den utan att se ut som Gunde Svan. Å andra sidan är den en av få frukter som inte smakar päck, rinner ut över dina händer och dina kinder eller kräver redskap. Den lämpar sig också till glada skämt. Nej, inte halka på skalet - det är för banant – nej, vad man gör är att ta en lagom mogen banan, hålla den i handen som en fåne och göra en Youtube-video om hur bananen är det yttersta beviset på att gud finns eftersom den är så praktisk och smakar så gott. Se gärna till att först vara en före detta barnstjärna från en riktigt dålig tonårs-sitcom.

Oavsett vad man tycker om huruvida gud finns, så är inte bananen något bevis på någotdera - om bananer var så jävla smarta så skulle de till exempel ha sett till att det inte rådde sån förvirring huruvida den är ett bär eller en frukt och den skulle inte fastna i gommen när den är undermogen. Ur dagisperspektiv är bananen en gudagåva, lättskalad och lättdelad för knattar som inte orkar en hel. Enda nackdelen är att det aldrig finns nog bananer till alla barn som vill ha (dvs alla) utan de med mindre vassa armbågar får svälja besvikelsen och apelsinerna.

Smak: fyra tomtebloss

Julighet: fyra tomtebloss – för lukten de sprider från julfatet

Bekvämlighet fem tomtebloss

Ananas:

Det är lika bra att erkänna att ananasen är på fruktfatet helt av estetiska skäl. Visst är den god, men allt som är sant om apelsinen är sant om ananansen plus att man måste vara samuraj för att ta sig in i den. Försök inte byta ut den mot burkananas – det förtar hela effekten med fruktfatet.

Det bästa med ananas är att man kan irritera folk genom att envisas med att uttala det ”anAnas” med betoning på andra stavelsen så att det rimmar på engelskans ”bananas”. Det är tydligen ett acceptabelt uttal inom vissa dialekter och vissa åldersgrupper, men prova själv får du se. Man lär sig mycket om sina vänner på hur de hanterar en sån sak. Say after me, please: ”anAAAAnas”.

Good.

Smak: fyra tomtebloss

Julighet: fyra tomtebloss

Bekvämlighet: noll tomtebloss

Extrapoäng, underhållningsvärde: två tomtebloss

Fikon och dadlar:
Fikon och dadlar får stå tillsammans, för min lunch börjar ta slut.

Fikon och dadlar hör julen till vare sig man vill eller inte. Varje gång du försöker fira jul utan att lägga fikon och dadlar på fruktfatet dör en tomtenisse. De är intressanta fenomen eftersom ingen egentligen tycker om dem. Utom jag.

Dadlarna är skådebröd. Dadlar, såsom de säljs till julfaten i Sverige, smakar precis som jag föreställer mig en mager pekfingerknoge doppad i intorkad plommonjuice och epoxylim– det är bara skal och kärna, inget emellan och när man väl fått dem på fingrarna kan varken gud eller industritvål hjälpa dig. Dadelkärnor är gjorda av adamantium, samma metall som Wolverines skelett och klor är gjorda av, och alla försök att äta en dadel är dömda att misslyckas. De biter tillbaka.

Fikon däremot är goda. De smakar som en bra piptobak luktar och har roliga små kärnor som man knäpper sönder mellan tänderna. Med fikonen vill jag bryta traditionen och inte köpa de runda, platta, formpressade fikonen som annars är så juliga, utan att ta en påse torkade, men oklämda, ifrån hälsokosten eller liknande. Skillnaden är stor. Fikon delar dock en av dadlarnas nackdelar: fingrarna blir kladdiga. Lösningen är förstås att äta dem med pinnar.

Smak: Heaven and Hell – mitt emellan noll och fem ligger 2.5, men fikon är så goda att jag rundar uppåt. Tre tomtebloss.

Julighet: Juligast av de juliga. Inte minst för att de framkallar glada minnen av mormor Augusta som gillade fikon och vars jupynt alltid tycktes något juligare än alla andras, även fast de var färre och enklare. Sjuttisex tomtebloss av fem möjliga.

Bekvämlighet: ett tomtebloss. Inte ens lacknafta kan hjälpa dig med dadlarna. Men det luktar bättre.

Mandariner/Klementiner/Satsumas etc:
Allt som är rätt med bananen tillsammans med de få saker som är rätt med apelsinen. Lättskalad, lättdelad och god. Den stora nackdelen är att de tar slut omedelbart och att ens man lämnar skal överallt. Juligheten sänks något, trots den evokativa doften, eftersom det alltid låg en i julgransplundringarnas fiskdammspåsar, och då är ju julen slut.

Smak: fem tomtebloss

Julighet: tre tomtebloss

Bekvämlighet: fem tomtebloss.

Det avslutar min julrecension av frukt. Som alla vet är skinkan den ultimata julfrukten, men Sveriges botaniker vägrar fortfarande envist att omklassificera skinkan som frukt. De påstår att den är en ört.

Helga Mera!

Jag skulle vilja mynta uttrycket "Jul-Cassoulet" - summan av alla de ingredienser som utgör den enskilda julfirarens julstämning. Fransmännen använder ordet cassoulet för att beskriva en kvinnas "hela" doft (har jag hört) alltså, inte hennes kroppslukt, eller hennes schampoo, parfym, deodorant eller sköljmedel, utan den sammantagna effekten av alla dessa ingredienser. Men Fransmän är ju lite perviga sådär, men jag, jag är bara pervig på jul.

Varje person - som firar jul - har sin egen Jul-cassoulet. Dofter, ljud, bilder som tillsammans bildar julstämningen. Tas för många av detaljerna bort, blir helheten till slut tom. De flesta befästs i barndomen, men man kan skaffa sig nya som vuxen.

Julmusik är lite av extas för mig, och jag har ett särskilt gott öga till O Helga Natt. Det är något extra med den.

Det bästa är att den är så mångsidig, se själv:



Men riktigt vackert blir det förstås när barn sjunger:



Det är så nedra vackert.

Vår bild av Julen färgas av Jular vi haft, och varje person har någonstans egna små saker - och låtar - som ger Julkänsla fast de inte är tänkta för Julkonsumtion. Andra känner inte alls Julstämning när de hör dem, men för en själv räcker de första raderna för att man ska känna glöggdoften.

För mig är det tre, osannolika, låtar som trängs på stämningstoppen. Den första är Det Var på Capri Vi Mötte Varandra - förklaringen till det är enkel. I mormor och morfars lilla vardagsrum stod ett snidat syskrin på höga ben. När man öppnade locket spelade den just Det Var på Capri med små speldoseplong. Vi var noggrannt tillsagda att vara försiktiga med urverket och inte dra upp det för hårt så att det brast. Helst skulle vi inte röra den alls om vi kunde låta bli. Men på Julafton, som när vi var små alltid avfirades hos mormor Majlis och Morfar Kjelle, så fick den spelas och det fyllde de febriga evigheter (ca 40 minuter) mellan julbordet och tomten (som jag var rädd för långt efter att jag slutat tro på honom). Åsa var inte bättre hon - sista gången vi gömde oss bakom soffan istället för att öppna dörren när det bankade på var jag 15 och Åsa 17. Om inte Tomten gått i pension hade vi kanske suttit där bakom soffan förra året också. Allt under de sköra tonerna av ett urverk som klickar fram Det Var på Capri Vi Mötte Varandra.

Den andra är In the Ghetto - men inte med Elvis Presley, utan med Gazze. En bekant i Göteborg vars årliga julfest är legendarisk. Legendarisk. Blandningen av folk är allt från vanliga galningar till up anc coming inom media och teater. Kvällens höjdpunkt är alltid när en av glöggfryntlighet nästan paralyserad Gazze själv tar micken av DJen och alla blir blick tysta. Gazze kan nämligen inte sjunga. Eller jo, inte värre än folk flest, men Elvis är han ju inte. (Jo, lite värre än folk flest, men alla älskar Gazze så vi ljuger lite för oss själva) Sen sjunger han hela In the Ghetto - alla verserna - och gästerna faller in på "...in the ghettooooooo". Det är så julstämnigt att jag får Trolltiderflashbacks.

Den sista är mycket mindre spännande. Någon gång i slutet av sjuttiotalet klättrade låtar från musikalen "Evita" in på förstaplatsen på någon Svensk radiolista lagom till jul. Hos oss kläddes granen, och lagades skinkan, natten mellan 23e och julafton och jag fick lov att vara uppe så länge mamma var vaken. De sista pledgedragen drogs på alla träytor, Iitalaglasen var framtagna och avdammade och huset fylldes av skinkdoft och granen som på den tiden ännu inte ersatts av den plastgran som kom att ackompanjera de flesta av mina jular. Medan natten gled över i två minuter in på julafton, och jag nickade över en halv skinsmörgås, gick P3 fortfarande i bakgrunden. Medan resten av Sveriges Radio och TV hade uppesittarkväll, så struntade P3 blankt i sån populism, och spelade - för femte gången sedan middag - "Don't Cry for Me Argentina". Och därför är Evita del av min jul-cassoulet.

Evaluera Mera

En annan sak som visar att det snart är jul är årsutvärderingarna som står som spön i backen. Varje december förväntas vi fylla i tvåtusen olika utvärderingar och utvecklingsplaner. Det gör mig så matt. Jag förväntas sätta betyg på min egen prestation under året i en massa online-formulär och sen upprepa vad jag hoppas göra om tre år.

Jag är Svensk för fan, och det är två saker som Svenskar inte gör. Vi tittar inte varandra i ögonen och vi skryter inte om oss själva. Visst är det bra att vi får lov att komma med input så de inte missar något men vafan. Där ska man sitta och bara: "I år har jag varit fantastisk på att mata storkar, men lite mindre bra på att skaka uttern - jag ger mig själv en trea sammanlagt."
Klicka på bilden för att förstora den.

Man ska säga sånt som vad som motiverar en att göra sitt bästa och hur man har bidragit till företaget under året. Sen ska man ha exempel med. De tänker sig exempel av typen: "Jag släppte mitt projektarbete och skyndade till en kollega som hade problem med en serie farmakokinetiska rapporter. Jag kunde snabbt lokalisera problemet och åtgärda det så att min kollegas studie blev levererad i tid, samtidigt som jag klarade av att plocka upp den förlorade tiden och leverera min egen studie i tid också"

Vad jag tänker i mitt stilla sinne medan jag fyller i är (utöver guuuud vad det här är pinsamt) "Jag var här. Jag gjorde mitt jobb. Räcker inte det?"

I mitt huvud skriver jag saker som:
Fråga: "När känner du dig riktigt motiverad?"
Svar: "När vi får kex till kaffet"

Fråga: "Ge exempel på hur du har bidragit till din avdelning."
Svar: "Varje måndag till fredag under hela året har jag noggrannt _inte_ slagit ihjäl Gavin med hans egen domkraft, därmed besparandes oss en dyr mattrengöring."

Fråga: "Hur vill du se din roll utvecklas under de närmaste tre åren?"
Svar: "Jag skulle vilja inkorporera frigörande dans i programmeringsplanerna"

Fast det skriver jag förstås inte.

Sen får jag se vad min manascher har skrivit på samma frågor. Hon har genomgående klickat en plupp högre än jag på alla graderingsfrågor och skrivit snälla saker som gör mig lite gråtig. Det funkar för oss båda. Jag får beröm, och hon får rykte om att vara stenhård när folk kommer rödögda ur utvärderingssamtalen. Good times, I love it.

I slutänden har det hela exakt samma slutresultat varje år. Oavsett vad betyget är får jag en femprocentig löneökning och är tämligen nöjd därmed.

I år sa dock N något otäckt. Hon sa att hon ville att vi koncentrerade oss på att få mig tekniskt och personligt redo för att leda projekt och få mer ansvar så att hon i längden kunde knuffa för en seniorpost. Tekniskt var det inte långt ifrån sa hon, jag behövde greppa processerna och kundkontakten så var vi där.

För det första: Hon sa det FULA ordet. "Ansvar". Jag vill inte ha ansvar, jag vill programmera.
För det andra: Hon sa det ÄNNU FULARE ordet. "Kundkontakt". Jag vill inte ha kundkontakt, det är därför jag blev programmerare.

Är det nån som har karriär-krumelurpiller? "Fina lilla krumelur. Jag vill inte bliva seniur."

Hej mamma!

Snabb lunchhälsning och kommentarsuppdatering.

Jag har ställt om inställningarna så att man kan kommentera som anonym. Tyvärr finns ingen inställning som gör att man kan bara skriva och trycka, så här kommer en kort beskrivning.

Om du vill kommentera klickar du på den lilla kommentarsräknaren under inlägget, väljer ”Anonymous” i drop down-listen, skriver din kommentar och skickar.

Jag ska se om jag kan hitta någonstans att ställa om det hela till Svenska också.

Kram,
Jessica.

Huvudsaken man är varm om fötterna.

God Morgon Mamma!

I ett försök att hålla vardagstristess och låggradig existentiell ångets stången har jag hänfallit åt en av vår tids stora riskbeteenden. Jag har börjat sticka. Man vet aldrig vart detta leder. I Eriks fall leder det till fotografering.

De allra första- friformade - sockorna sitter redan på mina fötter och värmer. Det är Maggans gamla tubsocks-mönster som jag har modifierat med en häl, för jag gillar hälar.

Resultaten är än så länge sisådär - som en ambitiös syslöjdselev med masklexi ungefär. Lagom till högerfoten hade jag fått bättre snits på att maska av så tårna ser olika ut, men jag har haft dem till jobbet och de ramlade inte i bitar och det är ju vackert så.

Garnet är inhandlat på den gigantiska hobbyköpladan som slog upp sina portar i Westwood Cross bara ett par veckor efter att du var här och letade stämplar och andra pappslöjdstillbehör till din bekant, mamma. Vi kikade in efter garn och upptäckte två våningar av Fimolera, garner och en hel vägg full med stämplar, stansar och klistermärken.

Jag gick förstås loss som en terrier i ett hönshus och kom hem med famnen full av pysselpryttel. Jag planerar att döva saknaden efter att fira Jul därhemma med intensivt pysslande. Problemet är att det blir så himla pyssligt att allt jag kan tänka är: "Om bara familjen var med här!" Så jag pysslar mer för att hålla humöret uppe. En ond cirkel.

Min plan är att julpyssla på alla sätt jag kan tänka ut. Därför har jag fått garn och stickor att sticka juliga sockar med. (Jag vet inte varför, men jag tycker sockar är juliga). Jag har fått ett ljus-kit att stöpa egna ljus med. (Ljus är definitivt juliga) och jag har fått oasis och pynt att tota ihop en ljusstake av (den har du redan sett, och den är definitivt adventig). Jag ska göra egen tvål till julbadet (om vi kan övertala boilern att ge oss hett vatten - annars blir det en juldusch) och naturligtvis baka och göra gotter.

Jag har köpt en enkel, rätt ful, elektrisk adventstake i furu - och ämnar pynta om den så att jag gillar den. Köpa en snygg ljusstake från början är fusk och tvärsemot vad den här julen ska gå ut på. Kransen ska jag också göra själv, med mammutkottar ärligt stulna från kyrkogården. (De sopar ihop dem och slänger dem annars)

Vi tänkte krydda egen snaps, men vi vet inte vem som ska dricka den.

Och naturligtvis har jag införskaffat Fimolera. Ingen jul utan Eriks obscena tomtetablåer. Det enda jag inte lyckats hitta är lack. Jag tror det ska finnas en bit kvar nånstans i gömmorna dock.

Det blev så mycket pyssel att jag fick röja ut ett särskilt skåp där jag har pysselgrejer. Så kan det gå.

Kram på dej mamma! Vi hörs i morgon!

Ps. jag ljög. Jag har röjt ur två skåp och fyllt dem med pyssel. Ds.

Förste Advent - Bättre att tända en eldkastare än att förbanna mörkret.

Pyssel nummer ett. - En adventsljusstake.

Tydligen tänder inte Engelsmännen ett ljus per adventsöndag, så det blev att tota själv.

Jag har använt oasis och prydnader från hobbyladan, utom murgrönan som är ärligt stulen från ett träd på Tescos parkering. Ett tilltag som ökade spindelpopluationen i huset exponentiellt. De följande dagarna gick till soundtracket av Eriks "klask, klask, klask" när han avlivade spindlar i parti och minut - gärna i smyg för att inte stressa mig med hur många de var eller det faktum att jag nästan garenterat hanterat dem medan jag stal, och knölade ner murgrönan in min medhavda kasse. (Murgröna kväver trädet, så egentligen kan man säga att jag räddade ett träd. Eller, jag säger det i alla fall.)


Det andra man behöver för att belysa tillvaron är en elektrisk advensstake att ställa i valfritt fönster. Allt jag kunde hitta var den här fula:Som med lite sprayfärg, rödlack. bomullsband och fimolera blev såhär:


Närmare detaljer:
Naturligtvis spillde jag rödfärg på golvet, så imorgon blir det att handla lacknafta och hålla tummarna.


Jag återkommer med dörrkransen.

Förste Advent - Varför Ateister Får Fira Jul Så Mycket De Vill

Glad förste advent mamma! Den här tillfällighetsbloggen är tänkt att vara som ett titthål in i mitt julstök eftersom vi inte kan fira tillsammans i år. Målet är att klara av ett inlägg om dan fram till julafton - lite som en bloggadventskalender tänkt för dej.

Jag kommer som sagt att beskriva mitt julstök, filosofera lite över jul och lägga ut lite saker som jag antingen tycker är roliga eller juliga. Blir du uttråkad så var tanken god i alla fall.

Jag börjar med en dikt och en fundering om varför julen är till för alla som vill ha den, oavsett om man är kristen, ateist eller någon annan religion.

Jag tänder ett ljus i första advent.
Fast ingenting särskilt egentligen hänt.
Jag tror inte på Jesus.
Och inte på gud.
Har personlig moral
Istället för bud.
Säger: Derren Brown
När vatten blir vin.
Varför bryr jag mig då
om en klump stearin?



Nu har jag ett par gånger stött på folk som på allvar tycker att om man inte vill ha gud så får man inte ha jul heller. Det låter kanske lite knäppt för en sekulariserad Svensk (och det ÄR knäppt) men bland de mer troende dyker då och då någon upp som på fullt allvar tror att julen bara är till för kristna.

Icke.

Svenska språket har glädjande nog behållit det gamla ordet Jul så vi slipper det knöliga ordet Kristmässa - därav engelsktalandes större benägenhet att försöka neka icke-kristna julen.

Det var nån gång mellan 300e.k-400e.k som kyrkan fastslog att Jesus födelse skulle firas den 25e december. Innan dess tenderade man att slå ihop det med bebådelsen eller påsk.

Det var av praktiska skäl - dels firade Romarna redan Sol Invictus och Saturnalia under den tiden på året - Sol Invictus inföll precis 25e december - och de kristna hade att välja på att delta i de hedniska traditionerna eller hitta på en egen högtid.

Ändå var det ingen som sa till de tidiga kristna att de inte fick lov att fira Sol Invictus nu när de trodde på gud.

Den genomsnittliga Svensken firar inte Jesu födelse. Men de firar. Det förkristna norden hade en midvinterfestival vid samma tid. Efter kristnandet behöll vi de traditioner vi gillade och tog till oss de trevligare från kristendomen och bildade vad som med en teknisk term kallas "en kultur" med "traditioner".

Precis samma sak gjorde de tidiga kristna när de lånade traditionen Fabae Dominae - seden att gömma en böna i ett bröd och göra den som fick biten med bönan till kung för en dag. Varpå vi lånade den i form av en mandel i en gröt.

Saturnalia inbegrep att man vände samhällsordningen upp och ner för en dag. I de Romerska palatsen serverade husets härskare sina slavar vid bordet och intog sin egen middag först när alla tjänstehjon var mätta. De kristna, medeltida Europeerna valde en "Tokarnas Kung" och förde ofog på St Thomas dag (22 dec). Även de kristna blandade och gav bland de traditioner som fanns när de totade ihop sin högtid.

Vår Jul är en samling traditioner, lånade från olika håll. De kristna har inte patent på den och det har ingen annan heller. Julen är kulmen på ett år av arbete och försakelse. Några dagar när vi får vräka i oss och somna innan Karl Bertil Jonsson om vi vill. Det är Julens _sanna_ budskap. Till firandet hör att göra sånt som man tycker om, och som man tycker hör Julen till - även om det skulle råka ha kristna övertoner.

Att tända ett adventsljus är att börja nedräkningen. Ljus är mysiga.